Det har sannolikt funnits dinosaurier över hela världen. Fossiler efter horndinosaurier har hittats i Skåne men det har också hittats i Mongoliet, östra Afrika och Kina. Det betyder att jättereptilerna troligen var spridda över hela världen och inte bara i Nordamerika. Horndinosauriernas latinska namn är Ceratopsia och släktet som är mest känt heter Triceratops. De hade tre ansiktshorn, därav namnet. Horndinosaurierna var växtätare. De var som artrikast precis innan utdöendet för ungefär 65 miljoner år sedan, vid kritaperiodens ände. Man tror att horndinosaurierna utvecklades i centrala Asien eftersom de äldsta fossilerna har hittats där. Utvandringen till Nordamerika har skett i olika omgångar och åt båda hållen. Tidigare trodde man att vägen gått över Berings sund och en landbrygga där, men nu tror många att vägen gick över Europa, med tanke på de fossiler som har hittats. På den tiden låg Skåne under vatten och i haven härskade moasaurier, släkt med vår tids varaner, krokodiler, svanödlor, hajar och rockor. Flygödlor flög på himlen och dinosaurierna dominerade på land.

De dinosaurier man kan hitta idag är i form av ballonger och betydligt mer lätthanterliga än de som levde under trias, jura och kritaperioden. I sydöstra Skåne har fossiler hittats från flera olika arter av moasaurier, havssköldpaddor, svanödlor och ett flertal hajarter. Man hittade också fossiler av horndinosaurier. De svenska fossilerna skiljer sig från andra horndinosaurie-fossiler och det är då tänderna som är avvikande. De svenska fossilerna tycks ha haft större kraft att mala maten, kanske som en anpassning till segare växtlighet. Horndinosaurier hade en halskrage som troligen fungerade som en slags sköld. Utan denna skulle horndinosaurien se ut ungefär som dagens noshörningar gör, fast dubbelt så stora.

Eftersom fossiler från både Asien och Nordamerika har hittats i inlandet har forskare trott att djuren levde i torra och ökenliknande miljöer. Fynden från Skåne visar på det omvända. Här levde de i en frodig kustmiljö och kanske också på stora öar med många mil till fastlandet. Vid krittidens slut var klimatet på vår planet mycket varmare än idag och havsnivån var betydligt högre på grund av de små polarisarna. Stora landområden av Nordamerika och Europa låg under vatten. Från västra Ryssland, nästan hela vägen till östra Nordamerika och över en del av Centraleuropa, sträckte sig en enorm skärgård. I första delen av kritperioden var Baltica, vår kontinent, ihopfogad med det centralasiatiska landet i perioder, och förmodligen också med den nordamerikanska landmassan. Det betyder att det inte var något som helst problem för horndinosaurierna att traska över Skandinavien istället för att ta vägen över Berings sund. Naturligtvis utesluter det ena inte det andra och det är mycket möjligt att de kan ha använt sig av båda vägarna. Mest troligt är att horndinosaurierna från Centralasien rörde sig i båda riktningarna.